Frihet till religion eller rätten att påtvinga
religion?
Svar till Wali Ghanem

Wali Ghanem argumenterar i sin artikel med rubriken ”Hijab är inte ett fritt val”, publicerad i
den svenska tidningen Parabol, för att frågan om hijab i grunden inte bör förstås utifrån
begreppet ”fritt val”.
Vi har inget problem med en vuxen person som själv och frivilligt väljer att bära hijab.
Problemet uppstår när en religiös övertygelse förvandlas till en tvingande lag för andra.
Därför kan hijab inte reduceras till enbart ett personligt val, utan samband med politik.
Erfarenheten från Islamiska republiken Iran och många islamistiska rörelser visar att hijab har
blivit en politisk och ideologisk symbol.
Om någon vill bära hijab är det hennes val, och vi försvarar hennes rätt att välja. Men om hon
inte vill bära hijab måste hon vara precis lika fri att avstå. Om en kvinna bötfälls, fängslas
eller misshandlas för att hon inte bär hijab, eller tvingas att bära den, då handlar det inte
längre om ”val” utan om religiöst tvång.
Erfarenheten från Islamiska republiken Iran visar detta tydligt. Mahsa Jina Aminis död efter
att hon gripits av den så kallade moralpolisen 2022 blev en symbol för kampen mot det
obligatoriska slöjtvånget och förtrycket av kvinnor. Även i Afghanistan under talibanernas
styre utsätts kvinnor och flickor för omfattande begränsningar när det gäller klädsel,
utbildning, arbete och socialt liv.
Men vad är egentligen ”Guds bud”?
Wali Ghanem talar om ”Guds bud”. Men en grundläggande fråga är: Vem kan med säkerhet
säga att den egna eller den religiösa institutionens tolkning av ett religiöst påbud exakt
motsvarar Guds slutgiltiga och absoluta vilja?
De abrahamitiska religionerna – judendom, kristendom och islam – tror alla på den
abrahamitiske Guden, men skiljer sig åt i många religiösa regler, läror och tolkningar. Även
inom var och en av dessa religioner råder det oenighet mellan olika riktningar, präster,
religiösa lärda och uttolkare om många religiösa påbud.
När religiösa företrädare eller institutioner säger att ”Gud har befallt detta”, är det i praktiken
människor som tolkar, ger mening åt och bestämmer hur religiösa texter ska tillämpas i
samhället. Det som presenteras som ”Guds bud” passerar i praktiken genom människors och
religiösa institutioners tolkningar och beslut.
Denna tolkning kan vara respekterad och giltig för troende inom en religion. Men varför
skulle den förvandlas till en tvingande lag för alla medborgare? Varför skulle en prästs,
rättslärds, uttolkares eller religiös institutions tolkning bestämma över livet för människor
som inte accepterar denna religion eller denna tolkning?

Det är precis här kärnfrågan finns: Ingen religiös företrädare eller institution kan härleda en
rätt att påtvinga andra sin religiösa tro och tolkning enbart genom att hänvisa till ”Guds bud”.
I ett fritt samhälle ska religiös tro kunna uttryckas, spridas och väljas fritt, men lagarna måste
bygga på medborgarnas lika rättigheter – inte på anspråk på att representera Gud.
Om det att acceptera islam innebär att acceptera alla shariaregler, bör Wali Ghanem svara på
några tydliga frågor:
Om en kvinna inte bär hijab, ska hon då straffas?
Om en muslim lämnar islam, har personen rätt att ändra sin tro, eller ska han eller hon straffas
för apostasi?
Om islamisk rättstradition föreskriver straff för äktenskapsbrott, såsom stening eller andra
kroppsliga bestraffningar, ska dessa straff fortfarande tillämpas idag enbart därför att de har
sin grund i en religiös tradition?
Om en religiös tradition eller regel legitimerar könsstympning av flickor, kan religion då väga
tyngre än barnets kroppsliga integritet?
Om en nioårig flicka, som fortfarande är ett barn, tvingas gifta sig, kan detta då rättfärdigas
med hänvisning till religion eller tradition? Försvarar ni detta?
Och en annan fråga:
I islamisk rätt erkänns för muslimska män möjligheten att samtidigt vara gifta med upp till
fyra kvinnor. Försvarar Wali Ghanem även denna rätt? Om ja, anser hon då att muslimska
kvinnor ska ha samma rätt? Om inte, enligt vilket kriterium avvisar hon denna regel?
Om kriteriet är kvinnors och mäns jämlikhet och mänskliga rättigheter, varför ska samma
kriterium inte tillämpas på obligatorisk hijab, apostasi, barnäktenskap och andra religiösa
regler?
Homosexualitet och religiösa straff?
Frågan handlar inte bara om hijab.
I traditionell islamisk rätt betraktas sexuella relationer mellan män som förbjudna och som ett
brott. Bland islamiska rättslärda har olika straff föreskrivits, bland annat dödsstraff och andra
mycket brutala bestraffningar.
Om ”shariaregler” ska utgöra grunden för samhällets lagar uppstår därför en enkel fråga:
Accepterar Wali Ghanem även dessa religiöst grundade straff?
Om svaret är nej, på vilka grunder avvisar hon dem?

Om svaret är att dessa regler hör till det förflutna och inte bör tillämpas idag, har vi inga
problem med den slutsatsen. Men då måste man också erkänna att dagens mänskliga
rättigheter och etiska och rättsliga principer står över de klassiska religiösa rättsreglerna.
Avhuggning av handen och qisas
Samma fråga gäller kroppsliga bestraffningar.
Inom islamisk rätt är avhuggning av handen ett föreskrivet straff för stöld, och i Koranen, sura
al-Ma'ida, vers 38, nämns detta straff.
Qisas: I Koranen, sura al-Ma'ida, vers 45, uttrycks principen om vedergällning vid kroppsliga
brott genom formuleringar som ”liv för liv”, ”öga för öga” och ”tand för tand”.
Om någon försvarar sharia som ett önskvärt rättssystem måste personen därför klargöra:
Accepterar ni att en tjuvs hand huggs av?
Accepterar ni qisas, alltså vedergällning genom kroppsliga straff?
Accepterar ni kroppsliga bestraffningar?
Accepterar ni de hårda religiöst grundade straffen för homosexuella relationer?
Om ni inte accepterar dessa straff är det naturligtvis bra. Men vilket kriterium använder ni då
för att avvisa dem?
Om kriteriet är människans värdighet, frihet, jämlikhet och mänskliga rättigheter, varför ska
samma kriterier inte tillämpas på obligatorisk hijab, apostasi, barnäktenskap och andra
religiösa regler?
Ingen religiös regel kan undantas från kritik och granskning enbart därför att den påstås
komma från Gud. För oss är en regels religiösa helighet inte ett tillstånd att påtvinga den
andra människor. Kriteriet är människans rättigheter och frihet – inte om regeln har ett
religiöst eller icke-religiöst ursprung.
Barn är inte religionens egendom!
När det gäller barn är frågan ännu tydligare.
Ett barn är inte familjens eller religionens egendom. Barnet är en självständig människa med
egna rättigheter. Barn ska inte från sina första levnadsår utsättas för påtvingade religiösa eller
ideologiska övertygelser och regler.
Föräldrar bör inte fylla barnets värld med religiöst och ideologiskt tvång. Barn måste få
möjlighet att växa upp i en trygg och fri miljö, få modern och vetenskapligt grundad
utbildning och samtidigt få tillgång till lek, glädje, kulturella och konstnärliga aktiviteter samt
fria kontakter med jämnåriga.

Om en religiös regel står i konflikt med barnets rätt till hälsa, utbildning, frihet, självständigt
tänkande och rätten att själv välja sin framtid, måste barnets rättigheter väga tyngre.
Därför kräver vi förbud mot hijab för barn, förbud mot omskärelse av barn och förbud mot
religiösa skolor för barn. Vi motsätter oss alla former av påtvingade religiösa regler och
ritualer på barn.
I ett sekulärt samhälle ska den offentliga utbildningen bygga på lagstiftning och barnets
rättigheter, inte på regler från en viss religion. Det gäller bland annat åldersanpassad
undervisning om kroppen, hälsa, sexuella relationer, samtycke och nödvändiga livskunskaper.
Låt oss se på Iran och Afghanistan
När religiösa regler förvandlas till statlig makt är detta inte bara en teoretisk diskussion.
I Iran har det obligatoriska slöjtvånget blivit lag och ett verktyg för att kontrollera kvinnor.
Mahsa Jina Aminis död efter att hon gripits av moralpolisen blev en global symbol för
kampen mot detta tvång.
I Afghanistan har kvinnor och flickor under talibanernas styre mött omfattande begränsningar
när det gäller utbildning, arbete, rörelsefrihet, klädsel och socialt liv. Även kroppsliga
bestraffningar har verkställts.
Därför handlar frågan inte bara om en hijab.
Frågan är:
Äger människan sin egen kropp, sin egen övertygelse och sitt eget liv, eller kan en
religiös stat i Guds namn bestämma över henne?
Islam eller islamism? Här måste vi dra en tydlig gräns.
Islam som personlig tro är fri. Islamism som politiskt projekt och maktanspråk måste kunna
kritiseras och bekämpas.
Om en muslim säger:
”Jag vill själv bära hijab” – då handlar det om religionsfrihet.
Men om någon säger:
”Eftersom detta är Guds bud måste alla kvinnor bära hijab och staten måste tvinga dem” – då
handlar det inte längre om religionsfrihet. Då handlar det om politisk islam och om en
ideologis anspråk på att styra människors liv.
Islamism och nazism
Vi säger inte att islamism och nazism är historiskt eller ideologiskt identiska.

Men de kan jämföras ur ett politiskt perspektiv: relationen mellan ideologi och individens
frihet.
Nazismen gjorde människan underordnad ras och nation. Rasismen delade dessutom in
människor i ”vi” och ”de andra”, och miljontals människor mördades på grund av sin ras,
etnicitet och identitet.
Islamismen gör på motsvarande sätt människan underordnad en på förhand bestämd religiös
sanning och samhällsordning och försöker bestämma över hennes klädsel, beteende,
övertygelse och livsstil. Denna ideologi har också i olika former använt terror och våld mot
samhället och sina motståndare.
Innehållet i dessa ideologier är inte detsamma och deras historiska och intellektuella
skillnader ska inte ignoreras. Men det finns en viktig gemensam aspekt: anspråket på att en
ideologi har rätt att dominera människans liv och bestämma hur människan ska tänka,
leva och bete sig. Ett sådant anspråk måste bekämpas, oavsett vilken ideologi det
kommer från.
Av dessa skäl, och med tanke på de brott som vi har sett, hört talas om och upplevt från
regeringar och islamistiska rörelser, liksom de frihets- och jämlikhetskamper som vi har
bevittnat under flera decennier, ser vi inte ett nederlag för Islamiska republiken enbart som ett
regeringsskifte eller en regerings fall. Vi ser det som ett historiskt slag mot den politiska
islamismen.
Islamiska republikens fall kan historiskt påminna om de ideologiska regimernas fall,
exempelvis Nazityskland – inte därför att de två ideologierna är identiska, utan därför att
nederlaget för en ideologisk regim kan leda till en allvarlig försvagning av den ideologi och
rörelse som regimen representerar.
Ur detta perspektiv kan den politiska islams nederlag i Iran bli en historisk seger för den anti-
islamistiska rörelsen. En seger vars konsekvenser inte kommer att begränsas till Irans gränser,
utan som också kan påverka frihets- och jämlikhetskamper i andra samhällen.
Därför är vårt svar tydligt
Vi har inget problem med en person som är muslim.
Vi försvarar varje människas rätt att välja att ha eller inte ha en religion och att fritt leva enligt
sin personliga övertygelse.
Men ingen religion, stat eller ideologi ska ha rätt att i Guds namn kontrollera människans
frihet, kropp, övertygelse eller liv.
Religionen ska vara fri – människan ska vara ännu friare.
Och vår princip är tydlig:
Ingen gud, religion, nation, ras eller ideologi får stå över människans rättigheter.

Människan äger sin kropp, sin övertygelse och sitt liv – inte staten, inte familjen och inte
någon ideologi.
Karim Shahmohammadi
Centrala rådet för ex-muslimer i Skandinavien
Sverige
24 augusti 2026