Världen efter 11 september
Del 4: Efter Afghanistan

Afghanistan: Krig eller flygterrorism?

Det är inget krig i Afghanistan. Krig kräver logiskt åtminstone två sidor. Vad som rent allmänt äger rum är USA:s bombning av Afghanistan. Det är en nyfunnen taktik av världens enda supermakt och självutnämnda internationella polis – i vilken terror och skrämseltaktik i masskala öppet har ersatt krig. Efter Vietnam har det beslutats att det amerikanska samhället inte ska behöva se fler soldater återvända i liksäckar från fjärran liggande slagfält. Priset för detta får nu betalas av de olyckliga civila i det eländiga land, som nu enligt de omogna teorierna hos doktor Strangelovetyper vid Nationella säkerhetsrådet och USA:s utrikesdepartement bedöms vara bastionen för USA:s senaste ärkefiende och den nyaste ledaren för ”Ondskans imperium”. De förluster i döda och sårade som USA-militären undviker kommer istället att krävas hundrafalt mer från oskyldiga civila, som nätt och jämnt hankar sig fram i ett typiskt fattigt och marginellt land i världen. Ena dagen är det irakiska folket som får jackpoten; andra dagen är Jugoslavien, Libyen eller Afghanistan. Under mörkrets täckmantel, från högtflygande plan utom räckhåll och från krigsfartyg och ubåtar undanstoppade i fjärran oceaner, vräker de ut tiotusentals ton bomber och missiler mot människor och deras städer. De skryter med att de ska sända det krossade landet ”tillbaka till stenåldern” och ändå insisterar de att de moraliskt ”smarta” amerikanska bomberna är programmerade att bara slå de skyldiga. Målet är att skrämma; att skrämma hela samhället; att härska genom rädsla – rädslan för död och tvångsförflyttning, rädsla för total ödeläggelse av en ekonomi och ett medborgarsamhälle; till den graden att samhället är paralyserat och motstånd blir omöjligt. I dag är USA:s marktrupper bara jakthundarna som ska apportera de livlösa bytena sedan skjutandet upphört och dammet lagt sig.

Ingen kan fördöma en krigsförklaring mot talibanerna – även om den kommer från USA och Väst. Talibanerna måste bort och de kan bara avlägsnas med våld och genom militär aktion. Fiendskapen mellan Väst och talibanerna är mycket att föredra framför deras hittillsvarande vänskap. Ingen kommer att stå i vägen för avlägsnandet av mördare som först installerades av västmakterna själva. Men det finns en skillnad mellan krig och terror. USA:s och Storbritanniens agerande i Afghanistan är terroristiskt. Bombningarna av städer och bostadsområden måste fördömas och stoppas. Värdelösa myter om talibanernas militära skicklighet och Afghanistans historia av att ha tvingat supermakter på knä förstärker bara och ger näring till USA:s och Storbritanniens terroristiska metoder. Den afghanska Mujahedin var bara en fasad för väst och USA i deras krig mot Sovjetunionen. Talibanerna är ett kriminellt droggäng som skapades av västmakterna med hjälp av Pakistan och Saudiarabien. De kan slå ifrån och avlägsna dem på några veckor. Men flygterrorism är säkrare, mer effektfull, mer passande för en supermakt och kan snarare ge världens missnöjda människor en läxa om lydnadens dygder. Vi måste bekämpa dessa inhumana metoder.

Från talibaner till politisk islam

USA:s och Storbritanniens agerande i Afghanistan kommer inte att minska hoten av islamisk terrorism mot väst – även om det leder till talibanernas fall och bin Ladins död; det kommer att trappa upp dem. De västliga ledarna är fullt medvetna om detta och varnar också medborgarna offentligt. Emellertid, valet av Afghanistan som den första scenen för USA:s ”hämnd” för illdådet 11 september har två grundläggande skäl.

För det första, även om USA medger att islamisk terrorism och det antivästliga hat den livnär sig på är ett politiskt problem med en politisk lösning, så ser inte USA enbart en politisk reaktion på en så omfattande fysisk och militär attack inne i USA den 11 september som ett tillräckligt och tillfredsställande svar. Militarism är en väsentlig beståndsdel av den officiella ideologin i USA och en grund för dess identitet som en supermakt. Därför kan en attack mot USA endast bli träffande besvarad med en attack mot någon annan, någon annanstans. För USA kan endast en militär attack ”hämnas” 11 september, utan hänsyn till rötterna och orsakerna till politisk islam och islamisk terrorism. Denna militära aktion måste vara omfattande och måste representera USA:s ”vrede och styrka”; den måste framhäva dess skoningslöshet. En omfattande militär aktion kräver dock en stor scen. Krig behöver ett slagfält. Afghanistan har inte utvalts därför att bin Ladin finns där, tvärtom, bin Ladin har utvalts därför att han finns i Afghanistan. Det finns många som bin Ladin, ledare för islamisk terrorism som lever öppet eller hemligt i Iran, Storbritannien, Frankrike, Egypten, Pakistan, Libanon, Palestina, Tjetjenien och Bosnien. Tanken att islamisk terrorism har en pyramidformig struktur och en fastställd hierarki med bin Ladin i spetsen är löjlig. Vem tror att [iransk ayatolla] Khamenei har arbetat under bin Ladin i denna terroristiska hierarki? Nyckeln är Afghanistan, ett land som kan bli scenen för en omfattande militär aktion. Afghanistan är den enda möjliga scenen för ”USA-hämnd” i den massiva och skrämmande skala USA-administrationen lovat. I dag finns det inte något sådant militärt målområde utanför Afghanistan. Och även här klagar de västliga ledarna över bristen på höga byggnader och stora broar att förstöra.

För det andra, som vi sa i del III, det som görs upp bakom konflikten med talibanerna och bin Ladin är förhållandet och maktbalansen mellan USA och väst och politisk islam. ”Det långa kriget mot terrorism” är kodnamnet för en kraftmätning med politisk islam. Från USA:s synpunkt är det en maktkamp, som förr eller senare måste definiera de mer bestående karaktärsdragen i den nya världsordningen efter Sovjetunionens fall. Politisk islam, en biprodukt av det kalla kriget, har framträtt som en borgerlig utmanare för politisk makt i såväl Mellanösternländer som i ”islamiska” sammanslutningar inom västliga samhällen. Denna styrka är antingen vid makten eller har betydande politiskt inflytande i delar av världen, t ex i betydelsefulla länder som Iran och Pakistan. Den är en rollinnehavare i kampen om Palestinas och Israels framtid. I de forna Sovjetrepublikerna vållar den förtret nära känsliga kärnvapenarsenaler. I väst, tack vare Saudiarabiens pengar, lokala statliga bidrag och kulturrelativismens korrupta ideologi, rekryterar den ungdomen i islamhärjade områden i massor. För väst är politisk islam inte längre verktyget och marionettet som betjänade dem väl i att inringa Sovjetunionen, i att hindra vänstern från att ta makten under den antimonarkistiska revolutionen i Iran och i att skapa problem för Arafat och arabisk nationalism. Nu är denna skapelse mer ambitiös. Den har sitt eget program. Den har lämnat västs beskyddarskap. Och den 11 september tog politisk islam från USA:s synpunkt ett steg för långt. En terroristattack i denna skala i hjärtat av USA satte igång denna oundvikliga maktkamp. Dessa händelser är i grunden ögonblick och steg i en maktkamp mellan USA (och väst) och politisk islam. Från USA:s synpunkt är detta en kamp mot islamiska stater, islamiska partier och hela den politiskt islamiska rörelsen. Talibanerna är den svagaste, mest sårbara och tommaste symbolen för politisk islams makt i Mellanöstern och följaktligen den lämpligaste punkten för att sätta igång en omfattande maktkamp. USA:s seger i Afghanistan påverkar inte militärt och praktiskt grunderna för politisk islams makt. De vet detta. De viktigaste maktcentra finns i första hand i Iran, Saudiarabien och inom islamiska organisationer i Egypten, Libanon och Palestina. Detta är dock en maktkamp och inte en strid på liv och död. Afghanistan är den enda arenan, åtminstone i världens nuvarande tillstånd, där det faktiskt kunde bli en militär konflikt mellan USA och politisk islam. Det är den enda arenan där ”det långa kriget mot terrorism” kan börja med en dramatisk och effektfull militär aktion utan att orsaka total oordning.

Detta är en politisk konflikt

”Det långa kriget mot terrorism” är egentligen en maktkamp mellan USA och politisk islam. Efter Afghanistan kommer konfrontationen att bli i grunden politisk även om båda sidor tillfälligtvis tar till särskilda militära och terroristiska aktioner. USA:s mål i detta krig är inte att utplåna politisk islam. I motsats till den självlyckönskande propagandan från den så kallade reformistiska fraktionen i Iran är det inte herr Khatamis politiska skicklighet som ”har räddat Iran från bombningar”. Ett angrepp mot Iran och en sådan bombningskampanj mot detta land ingår inte överhuvudtaget i västs dagordning. Föreställningen att USA kommer att ge sig in på militära konflikter med det ena landet efter det andra enligt listan på dessa som det en gång stämplat som terroristiska är utomordentligt ytlig. USA:s mål i denna kraftmätning är varken att eliminera politisk islam eller ens att störta islamiska regeringar, utan snarare att påtvinga sin egen politiska hegemoni och fastställa spelets regler. Från USA:s synpunkt måste den islamiska rörelsen veta sina gränser. Den måste begränsa sitt operationsområde till regionen, förstå sin egen plats och erkänna USA:s särskilda ställning. Islamiska regeringar kan behålla makten och terrorism är även fortfarande tillåtlig under förutsättning att offren är kommunisterna och vänstern i Iran, Afghanistan, Pakistan och Turkiet. Men en attack på amerikansk mark är att gå för långt. USA vill föra ut denna lärdom och detta jämviktsläge till Mellanöstern.

Detta är en maktkamp och inte en konfrontation om islam, liberalism, västlig demokrati, frihet, civilisation, säkerhet eller terrorism. Detta är ett slag mellan den amerikanska supermakten och en regional politisk rörelse med global räckvidd, som kämpar för makt i Mellanöstern. Det är en kamp för att fastställa intressesfärer och politisk hegemoni. Väst avser inte att etablera västliga demokratier i Mellanöstern. USA, Pakistan, Iran och en hel hop andra reaktionärer i regionen håller redan på att förbereda sig för att påtvinga folket i Afghanistan en annan despotisk och bakåtsträvande regim. Iran, Saudiarabien, Pakistan och golfemiraten, de mest reaktionära regimerna i världen i dag, är öppet eller underförstått på västs sida i denna konflikt. Även om islamiska regeringar faller kommer de alternativ väst föredrar att vara lokala och regionala högerpartier och reaktionära partier, militärjuntor och polisstater.

USA skapar inte historia

Men väst bestämmer inte framtiden. Den aktuella amerikanska politiken och handlingsmönstret kommer oundvikligen att bryta sönder den nuvarande politiska ramen i Mellanöstern, men andra krafter kommer att bestämma de alternativa förhållanden som kommer att bli verklighet. Otvivelaktigt kommer konfrontationen mellan väst och politisk islam att försvaga den islamiska rörelsen, islamiska partier och islamiska regeringar. Men denna konfrontation äger inte rum på en tom scen. Mellanöstern är liksom väst scenen för en konfrontation mellan samhällsrörelser som existerat före konflikten mellan västliga borgarklasser och politisk islam och som utformat den politiska utvecklingen i alla samhällen. Västs konflikt med politisk islam är trots sin betydelse inte historiens motor och drivkraft. Tvärtom är den själv placerad inom denna historia och definieras av den. Konflikten om den nya världsordningen har viktigare rollinnehavare. Samhällsklasser och deras politiska rörelser, vare sig i väst eller Mellanöstern, ställs mot varandra om världens politiska, ekonomiska och kulturella framtid. Det är dessa rörelser som kommer att bestämma den slutliga kursen för dessa händelser utan hänsyn till västliga statsmäns och politisk islams ledares planer och krav.

Vad Mellanöstern beträffar, även om väst syfta till en mer marginell reträtt för politisk islam och definiering av en ny ram för samexistens, kommer de sekulära, socialistiska och progressiva rörelserna i regionen ändå att komma i förgrunden under dessa nya förhållanden. Till exempel kommer enligt min uppfattning politisk islam att störtas i Iran, inte därför att väst följer ett sådant mål, utan snarare därför att folket i Iran och den arbetarkommunistiska rörelsen i spetsen kommer att störta den islamiska republiken. Den islamiska republikens nederlag kommer att bli det största hårda slaget för politisk islam. Om den palestinska frågans lösning är förutsättningen för att undanröja de politiska, intellektuella och kulturella källorna till politisk islams tillväxt, så är nederlaget för den islamiska republiken i Iran en nödvändig förutsättning för att krossa politisk islam som en rörelse som aspirerar på politisk makt i Mellanöstern. Utan Irans islamiska republik kommer politisk islam att bli en marginell och steril opposition i Mellanöstern.

Mansoor Hekmat

startsidan