Muhammedbilder.

Seminariet om tryckfrihet är över. Det var ett mycket lyckat seminarium som Humanisterna och Ex-muslimerna kan ha all heder av. Jag har funderat en del på hur jag skulle ha gjort, om det hade varit jag som skulle ha avgjort om Muhammed som rondellhund skulle ha publiceras i min tidning eller inte, och då är det nog så att jag inte hade publicerat. Men om andra hade gjort det, hade jag ställt upp för att försvara den publiceringen. Den som ville fick protestera mot bilderna men hotade någon med våld, vore det något som starkt skulle fördömas och inget att vika sig för. (Sådana hot borde kanske vara straffbara och är det möjligen redan.) Seminariet tog upp just detta. Därför var seminariet så bra. Ingwar pekade ju också på hur allt avgörande det är att fördöma hot och underkastelse för hot. 

Men varför skulle då inte jag publicera om det hade hängt på mig. Jag skall säga några ord om det och det vore intressant om någon hade en synpunkt. Jag var klar över min ståndpunkt redan på seminariet men det var inte läge för att ta upp det där, tyckte jag.

Jag resonerar så här. I världen finns det ett par otrevliga muslimska regimer. De arresterar, torterar, arkebuserar och stenar. Iran är ett bra exempel på den här typen av regimer. Det finns ett tryck inifrån och utifrån som kräver förändring. Förtrycket inne i landet är så starkt att det inre trycket till förändring är mycket splittrat och svagt. (Där hoppas jag att jag har fel.) Trycket utifrån är också svagt och att det är så beror bara på slentrian och lättja och ovilja att stöta sig med dessa regimer. (Där tror jag tyvärr att jag har rätt.)

Den här typen av muhammedbilder är ”mumma” för de här regimerna. Man får ett tillfälle att ena sina befolkningar inne i och utanför länderna för förtrycket och mot det gudlösa väst. Under alla omständigheter får man en andningspaus. Vi som intresserar oss för att minska förtrycket i dessa länder borde inte ge dem den chansen. Men det gör vi. Vi borde i stället skriva om, bilda opinion och agera mot det i många avseenden alldeles förfärliga förtrycket. Arne Ruth var i någon mån inne på just detta senare på seminariet.

Men finns det då ingen situation när också muhammedbilder kan vara bra för att öka trycket mot regimerna eller i alla fall inte minska det. Jo det finns det nog, nämligen när yttrandefriheten i dessa länder blir så självklar att majoriteten av befolkningarna har samma åsikt som Ex-muslimerna och många moderata muslimer i väst, vilka väl anser att antingen man ogillar bilderna eller inte så är det inget att bry sig om. Sådana är demokratins spelregler och demokrati vill också invånarna i de här länderna ha. Jag tror att vi i väst har nått denna mognad. Om det t.ex. publicerades bilder av Jesus medan han hade samlag med en man eller i färd med att lustmörda en kvinna, hoppas jag att detta bara skulle föranleda någon sporadisk insändare i t.ex. Kyrkans tidning. Fast där kan jag vara för optimistisk.

Hur skall vi då hamna i det läget att opinionerna i de muslimska länderna når denna demokratiska mognad. Ja förmodligen inte genom att publicera den här typen av bilder. Men där kan jag också ha fel.

Lars Graf