En förstudie som Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani gjort på uppdrag av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), har kritiserats hårt av en rad religionsforskare och islamologer. Kritikerna gör tillsynes förstudiens bristande vetenskapliga kvalitet till föremål för sin kritik. Detta trots att rapportens författare inte reser några orimliga kunskapsanspråk när de är tydliga med att texten är en förstudie och att det har varit svårt att belägga allt då flera av de grupper och organisationer som berörs är slutna och därmed svårstuderade.

Kritikerna lyckas dock inte dölja att det som provocerar dem är en statlig myndighets granskning av islamism även när de försöker få oss att tro att problemet är förstudiens bristande vetenskapliga kvalitet. Kritikerna blundar för att flertalet av de organisationer som bildats med islamisk eller muslimsk inrikting, ingår i den globala rörelsen politisk islam.

Kritikerna varnar för att förstudien stärker fördomar mot muslimer. I själva verket är det kritikerna som stärker en vrångbild av islamism i Sverige enligt vilken islamister enbart utgörs av personer som bär kalasjnikov eller har ett bombbälte runt midjan. De vill få folk att tro att det bara är militanta islamister som är farliga då de genom terror skapar skräck och instabilitet. Kritikerna försvarar på så vis de mest samhällsfarliga islamisterna, det vill säga de som uppger sig för att vara och legitimeras som representanter för det så kallade muslimska civilsamhället. Dessa kallas för liberala eller moderata islamister som använder sig av demokratiska medel. Det kritikerna håller tyst om är att många av de så kallade moderata islamisterna har samma mål som de militanta – att slå vakt om och införa sharia i allt samhällsliv. Så kallade moderata islamister startar föreningar, organisationer, moskéer, förskolor, skolor, blir politiskt aktiva, gärna i gröna partier, i stora frivilliga organisationer, mjölkar statliga bidragsgivare och lobbar gentemot rättstillämpare och beslutsfattare som Diskrimineringsombudsmannen.

Det är högst sannolikt att MSB:s förstudie i vilket fall som helst skulle sågats av kritikerna även om författarna till förstudien hade följt den vetenskapliga konstens alla regler. För kritikerna tycks mena att det är problematiskt att prata och skriva om islam, om religionen och islamister inte framställs som offer för rasism och så kallad islamofobi.

Vi som skriver under detta har egna erfarenheter av att dessa antidemokratiska och kvinnofientliga krafter inte har tagits på allvar, vilket har öppnat upp för ett socialt förtryck inte minst i våra förorter. Spridda rapporter i form av vittnesmål från dem som drabbats (Zeliha Dagli, Hanna Gadban och Maria Rashidi för att bara nämna några) har oftast viftats undan och det har i vart fall inte lett till att de forskare som nu skriker så högt för att skydda sina revir, har tagit detta på allvar.

Precis som i Mellanöstern är det främst andra muslimer som drabbas av islamismen. Det är hög tid att samhället på allvar gör något åt detta. Vi vill därför uttrycka vårt stöd till författarna av rapporten och till MSB som haft modet att äntligen ta detta på allvar.

Maria Rashidi, ordförande Kvinnors rätt

Afsaneh Vahdat, ordförande för Ex-muslimer i Sverige

Hanna Gadban, författare och debattör

Galaxia Elias, journalist och vd på TootaPen förlag

Omar Makram, exmuslimsk aktivist och asylsökande från Egypten

Bassam Al-Baghdady, integrationscoach och journalist

Nima Dervish, skribent och föreläsare

Bayan Nasih, människorättsaktivist, socionom

Mariam Taheri, människorättsaktivist, GAPF-Malmö

Magnus Timmerby, representant för Humanisterna Syd

Sara Mohammad, grundare för Riksorganisationen GAPF – Glöm Aldrig Pela och Fadime!